Brännan - 9 år i Blåsvart

1998

”Efter att ha varit ordinarie i alla pojk- och j-landslag och gjort A-debut (Brommapojkarna) vid 16 och varit ordinarie vid 18 så hade jag kört fast lite i min karriär, mycket på grund av min personlighet (det här var innan Zlatan, då fotbollsspelare skulle hålla tyst och bara köra). Jag behövde komma bort från Stockholm. Minns att BP inte ville släppa mig men efter att jag vägrat träna med dem (absolut inget jag rekommenderar till andra fotbollsspelare), löste det sig med Sirius. Jag såg 1998 som ett år där jag skulle få ordning på min karriär. Att komma från BP, som var en väldigt välordnad förening där allt funkade, till Sirius var en lite av en chock. Samtidigt var det nyttigt, behövde man få något gjort så fick man göra det själv. Kjell Jonevret var ny tränare efter att ha fått sparken som assisterande i AIK. Jag delade lägenhet med en bekant sen tidigare, Niklas Sandberg, som kom från AIK. Fotbollsmässigt började det bra, vi hade ett bra gäng med spelare som Sundfors, Svanfeldt, Nordelind, Henrik Eriksson och en viss Kjell Johansson. Den stora skillnaden var att man umgicks mycket mer inom laget. I Stockholm var avstånden så mycket större, vi kom från förorter som Jakobsberg och Fittja och sågs i samband med träning. I Sirius kunde vi ses på fem minuter och vår lagkapten Johan Linde ordnade ofta gemensamma middagar efter träningarna. Tyvärr blev det också året där min riktiga fotbollskarriär tog slut. Jag hade tränat hårdare än någonsin och började säsongen rätt okej. Men i maj gick min hälsena av i matchen mot Brage, jag kommer ihåg hur publiken buade när jag petade ut bollen över sidlinjen och lade mig ner i stället för att fortsatta anfalla. Den första som var framme vid mig var en ung målvakt som rusade upp från bänken - Jonas Bylund... Jag hade aldrig haft en enda skada och tänkte att jag skulle komma tillbaka på rekordtid. Det blev gips i sex veckor och sen rehab. Det var tråkigt att följa matcherna på läktaren men jag började ägna mycket tid åt analys och sådana saker som jag fått nytta av senare. Vi gjorde ojämna insatser där vi kunde slå topplag men förlora mot bottenlag och blev inblandade i bottenstriden efter sommaren. Jag kommer ihåg att det var lite oroligt i truppen. Jag hade turen att få vara med om vändningen hemma mot Gefle i september (min första match från start efter skadan). Vi tog sen fyra segrar på fem matcher och tog oss ur bottenträsket. Det var ett väldigt lärorikt år, och jag fick en väldigt god insyn i klubben och många nya bekanta som jag fortfarande har kontakt med.”

1999

”Det här var ett ganska rörigt år för klubben. Det var problem med ekonomin och det var långt ifrån säkert att spelarna fick lön. Fredrik Sundfors lämnade och vi fick problem på målvaktssidan. Niklas Westberg kom in från AIK och gjorde det bra och efter en trög start så fick vi till det och spelade under resten av våren en både poänggivande och underhållande fotboll, framförallt på hemmaplan. Mest minns jag matchen mot topplaget Sundsvall hemma (4-4) som hade i princip allt. Tyvärr kallade AIK tillbaka Westberg på sommaren, och det innebar ett stort avbräck för laget. Det var också ett speciellt år eftersom Norrettan och Söderettan skulle slås ihop till en serie, Superettan. I praktiken innebar det att bara de sju första lagen var garanterade en plats i den nya serien, ett lag fick kvala och sex lag åkte direkt ur. Personligen led jag av följdskador efter min hälseneskada och tränade aldrig regelbundet. Jag tränade i princip bara dagen före match och hjälpte ibland till med att hålla i övningar på träningarna. Sirius var också väldigt svaga som förening vid den här tiden, och det kom och gick folk i föreningen. I princip vilken lycksökare som helst som var sugen på lite mediabrus kunde på ett par månader få en nyckelposition i föreningen för att ett halvår senare lämna. Det finns alltid arbetslösa människor i den här branschen, skillnaden är att de starka klubbarna väljer folk och de svaga blir snarare övertagna. Efter att ha tappat all stabilitet bakåt under hösten så åkte vi ur. Den avgörande matchen såg jag genom fönstret från omklädningsrummet på Grimsta och jag minns att en storgråtande Jocke Mattsson var först in efter slutsignalen. Det positiva var väl att det kom en kull yngre spelare som höll bra nivå. Thomas Arnesson slog sig in och jag minns Johan Claessons första träningar som lovade mer.”

2000-2001

[Vi talar tyst om var Brännan höll hus under de här åren. Låt oss bara säga att alla kan göra sina misstag här i livet – Webmasters anm.]

Brännan avtackas av Västra Sidan för hans arbete i klubben och önskar honom lycka till i framtiden. Som ett tecken på vår uppskattning överlämnade styrelsen blommor och ett par noga utvalda gåvor.

2002

”Då stötte jag på Sirius när jag spelade i Topkapi. Jag spelade hemmamatchen på Spånga IP där Topkapi vann med 2-1. Siffrorna borde blivit större, men Bylund som då var tillbaka i Sirius efter en utlåning till Gimo på 90-talet, storspelade. Det var också lite speciellt att spela mot Henrik Eriksson, som jag både spelat och delat lägenhet med. Henrik är f.ö. en av de bästa jag spelat med. Han borde blivit allsvensk spelare tidigt i sin karriär men av olika anledningar, bl.a. ett gäng svåra skador gjorde att det inte blev så. Vi förblev goda vänner och jag är idag gudfar till hans döttrar. Jag hade på den tiden relativt god koll på Sirius och brukade diskutera fotboll med Stellan Carlsson och Magnus Wikman när jag stötte på dem.”

2003

”Då spelade jag i Syrianska. Vi mötte Sirius, med bl.a. Magnus Wikman, i en träningsmatch på försäsongen. Sirius vann, jag blev utvisad och Henrik Eriksson av någon anledning kompensationsutvisad efter att jag sparkat ner honom bakifrån…”

2004

”Det var nära att jag anslöt till Sirius. Jag tränade med laget på försäsongen ett tag. Jag förhörde mig om hur de tänkt sig upplägget. Det var ett upplägg med delat ledarskap hos två tränare och där ytterligare ett gäng kända uppsalanamn skulle vara med och ge råd under t.ex. matcher. Jag kände att det bara var ett spel för galleriet där man kastade in så många kända ”uppsalaprofiler” som möjligt utan någon som helst tanke på hur man skulle vinna fotbollsmatcher. Det blev tyvärr exakt så, och när resultaten uteblev var det roligare att gå tillbaka och vara uppsalaprofil och proffstyckare än att ta ansvar. Jag tänkte då att det var dags att lägga ner mitt fotbollsspel och satsa på att bli tränare. Men precis innan seriestarten så hörde Syrianska av sig och efter en veckas träning spelade jag i premiären - mot Sirius på Studenternas. Sirius vann med 3-1 i en match där båda lagen saknade en del i organisation. På sommaren 2004 var min plan att flytta till Sardinien. Tanken var att lära mig italienska och skaffa mig kontakter för att kunna gå en tränarutbildning där för att få lite perspektiv till den svenska utbildningen. Det sprack i sista stund och jag åkte runt på hösten och såg väldigt mycket livefotboll. När jag satt på Studenternas och tittade på Sirius kom jag på mig själv flera gånger med bli förbannad över den räddhågsenhet som präglade Sirius. Där och då bestämde jag mig för att spela i Sirius året efter, oavsett division. Kanske inte i första hand för att tillföra så mycket fotbollsmässigt, utan mer för att kasta ut förlorarmentaliteten ur omklädningsrummet.”

2005

”Inför säsongen var det ett lite annorlunda Sirius mot föregående år. Lasse Svensson hade kommit in i föreningen, och tog plats. Det var nog bra vid den tidpunkten med en tydlig profil utåt, med tanke på att det varit så extremt otydligt innan. Jag träffade Lasse och sa att jag ville spela i Sirius. Han ville skriva in en uppförandeklausul då han hört att jag var en bråkig typ... Zaine Söderlund var tränare och assisterades av Mattias Eriksson. Vi spelade med ett extremt offensivt balanserat lag och öste in mål. Petter Österberg, Martin Eriksson, Einar Brekkan och Johan Pettersson var nyckeln till vår offensiv under våren, och under sommaren gjorde Henrik Eriksson comeback och när sen Mani Tourang kom hem efter en utflykt till Boden så hade vi en väldigt stark div 2-trupp. Återigen skulle det bildas en ny serie, div 1. De fyra första lagen i division 2 skulle flyttas upp och vi fixade det relativt enkelt efter att ha fortsatt ösa in mål på hösten. Alla mål till trots - vår absolut viktigaste spelare var Daouda Sall, som till följd av den offensiva uppställning vi hade fick ett extremt stort ansvar.  Jag förundrades ofta över hans höga lägstanivå och att han var så prestigelös trots att han så sällan fick några rubriker. Laget var annars en bra blandning av spelare. Einar Brekkan, Henrik Eriksson, Kleber Saarenpää, och jag själv fick stå för någon form av rutin och var nog viktiga på ett mentalt plan, medan spelare som t.ex. Petter Österberg, Martin Eriksson, Gustav Segerström och Mani Tourang var spelare under stark utveckling. Jag gjordes om till mittback, och det passade min sargade kropp bra. Träningsförutsättningarna var sämre på den tiden, vi tränade t.ex. på Stenhagen fredagskvällar kl. 20.00. Även kravbilden var en helt annan på den tiden och varje seger uppskattades enormt av omgivningen. Överlag ett positivt år där lite av den negativa trend klubben hade vände. Mest minns jag hemmaderbyt mot Enköping där vi krossade dem efter att ha spelat riktigt sevärd fotboll.”

2006

”Nu kom en ung och rätt okänd tränare, Magnus Pehrsson, in i Sirius. Historien är rätt lustig: Det fanns då en lista på tänkbara tränare och utan att vara för hård kan jag säga att det var tur att ingen av de tränarna kontrakterades. Det var en lista med kända namn snarare än tränare. Av en händelse ringde Pehrsson, som då jobbade i Åtvidaberg, till Sirius och frågade om Johan Pettersson som hade en strålande säsong bakom sig. Jag började då lobba för att fråga honom om han inte var intresserad. Lasse Svensson svarade mig då att vi skulle ha en mer känd och medial tränare. Jag tog upp saken flera gånger men Lasse ville inte lyssna på det örat. Men turen var på Sirius sida i det fallet. Jag, Einar Brekkan och Lasse åkte iväg med några sponsorer på landskamp. I halvtid skulle den svenska cupfinalen snackas upp. Åtvidaberg skulle möta Djurgården och respektive tränare skulle intervjuas. Så när Jonevret hade pratat klart stacks mikrofonen fram till Magnus Pehrsson som fick svara på frågor inför ett fullsatt Råsunda. Jag sa då åt Lasse att ”de där tränarna måste vara de mest mediala i Sverige efter Lagerbäck idag” vilket han höll med om. Jag talade då om att det var den tränare jag förordat. Lasse blev eld och lågor och kontaktade Magnus… Magnus införde en ny tid i Sirius. Det var kanske inte så revolutionerande rent fotbollsmässigt, men han var en starkt bidragande orsak till att klubben blev mer enad och att arbetet blev effektivare. Styrelsen lyssnade på honom och beslut kunde fattas. Han införde även ett annorlunda fysupplägg vilket förmodligen bidrog till att vi var relativt skadefria. En hel del spelare kom in, bl.a. Tighe Dombrowski. Tighe var totalt osocial men en fantastisk spelare att ha i en trupp. Han gjorde alltid 100 %, var aldrig skadad och gnällde aldrig. Mattias Johansson, som fortfarande höll hög klass kom från BP. Den i särklass viktigaste värvningen, på flera sätt, var Olle Kullinger. Han låg ensam bakom ungefär 30 mål och det är en anmärkningsvärd siffra med tanke på att han varken slog straffar eller gjorde särskilt många mål i de storsegrar vi ibland tog. Olle låg allt som oftast bakom de viktigaste målen när de som mest behövdes. Olle var dessutom viktig för mentaliteten i och runt laget, och även för det mediala då han var minst sagt frispråkig och gav föreningen en profil utåt. För egen del spelade jag inte så mycket. Jag fick en broskskada i mitt redan skadade knä på försäsongen men fanns med i truppen. Jag började ”fuska” med att hålla i några juniorträningar och coachade också reservlaget vid något tillfälle. Vi lyckades inte vinna serien trots en väldigt bra trupp men kom tvåa och fick kvala. I kvalet mötte vi Väsby och det var bara deras ineffektivitet som hindrade allt från att vara slut efter en halvlek i den första matchen på Studenternas. Vi blev slaktade, men lyckades på något sätt hålla oss kvar i matchen. Den sista halvtimmen jämnades spelet ut och i slutet kom vi i en mäktig forcering där Einar Brekkan kvitterade efter ett inspel från Kullinger. När vi några dagar senare åkte till Väsby visste vi att chanserna var stora, Väsby hade vikt ner sig i slutet och vi hade ett mentalt övertag på dem. Olle Kullinger avgjorde naturligtvis och matchen som sådan var i det närmaste perfekt genomförd utifrån den taktik vi hade lagt upp. Att gå upp på det sättet, i ett kval där allt står på spel är bland det härligaste man kan göra i fotboll. Det blev också min sista match i Sirius som spelare och bättre avslutning går inte att få. Jag avslutade hösten med att gå min andra tränarutbildning och fick också jobb i klubben. Mitt första riktiga uppdrag blev att leda juniorerna i luciacupen.”

2007

”Då blev jag huvudtränare för juniorerna i klubben. Jag hade också ansvar för den nystartade U21-serien. Det blev ett lärorikt år. Då vi, trots att vi spelade i Superettan var en liten klubb fick man göra lite av allt. Boka bussar, hotell, plantider, fixa mat och sätta spelschemat för A-laget var bara några av arbetsuppgifterna men det var en bra skola. Jag fick helt enkelt lära mig allt från grunden och det finns knappt en uppgift man kan stöta på i en fotbollsklubb som jag inte har provat på. A-laget gjorde succé i inledningen av serien och det var kul att följa det enorma fotbollsintresse det väckte i Uppsala på nära håll. Det var väl på både gott och ont, för från sommaren och framåt blev det inte så många poäng men det noterades inte i den allmänna fotbollsyra som framgången startade.”

2008

”Det blev ett väldigt märkligt år i Sirius. Föreningen hade tolkat föregående års framgångar som att man låg i framkant inom många områden fast det var precis tvärtom, d.v.s. en hybris utan dess like hade drabbat organisationen. Vi var fortfarande en liten klubb utan tydlig struktur, men någon djupare analys gjordes inte. Istället växte organisationen explosionsartat och man byggde det på en tro att man var ett garanterat topplag i Superettan. Minst. För att beskriva stämningen: Jag var på ett möte med en massa människor i klubben, vissa hade jag aldrig sett förut. Jag påpekade inför alla att vi hade en tung höst bakom oss och att vi borde vara lite försiktiga med våra förväntningar. Vi hade en trupp för den undre halvan av serien. Det slutade med att jag blev utskrattad och folk såg på mig som om jag var galen. Ett argument som framfördes då från en ledande person i klubben var ”Expressen tippar oss som seriesegrare, hur kan du då sitta här och säga att vi inte är ett topplag?”… Jag jobbade under försäsongen med att upprätta ett samarbete med Sunnersta där våra yngre spelare skulle få en chans att känna på seniorspel i div 4. Det föll väl ut och jag tränade Sunnersta samtidigt som jag ibland coachade U21. I Sunnersta hade vi en underbar lagledare som hette Gert Andersson. Gert skötte allt, från plankritning till inköp, och jag och min kollega David Olingdal kunde koncentrera oss på det fotbollsmässiga. Under några veckor på våren drabbades vi av två benbrott och en korsbandsskada på tre yngre spelare. Ett tag kändes det som jag var lika ofta i sjukhussalar som på planen och sjukhuspersonalen måste undrat vad vi höll på med. Det var något som tog hårt, för jag hade sett alla spelarna lägga ner ett enormt hårt jobb inför säsongen. Efter en tung inledning på serien fick dåvarande A-tränaren Pär Millqvist sparken. Jag satt med honom och gick igenom vilka spelare som skulle vara tillgängliga för U21-match när telefonen ringde. Mille sa att han var kallad till ett möte och packade ihop alla sina grejer. ”Jag vet hur såna möten funkar” sa han och han hade rätt. Lite senare kom styrelsen upp till Löten och frågade mig och Jocke Mattsson om vi kunde tänka oss att leda A-laget. Betänketiden var kort och dagen efter åkte vi till Göteborg och spelade mot Qviding. Att planera och genomföra träningar, scouta motståndare, åka Sverige runt för att spela matcher och sköta de kontakter som kommer till runt ett elitlag är ett rätt omfattande jobb. Att till det vara ansvarig för en juniortrupp som spelade i två olika serier blev rätt mastigt. Det är inget man kan hålla på med under någon längre tid, men det var den enda lösningen. Det fanns en del att göra runt A-laget, och under vårt första möte lade vi fram en del punkter som vi krävde att truppen skulle förhålla sig till. Det fanns inte särskilt mycket tid för ett demokratiskt ledarskap då, utan det handlade om att släcka de värsta bränderna snabbt för att senare under säsongen få ordning på själva spelet. Alla köpte inte upplägget, och vissa växte med det. När serien vände gjorde vi två väldigt bra matcher, mot Degerfors och Mjällby. Vi fick dock bara med oss en poäng, men både jag och Jocke kände att det var klasser bättre än något vi gjort tidigare. Vi låg då sist med 13 omgångar kvar, och det handlade mest om det mentala, att få spelarna att förstå att vi tagit steg och var mycket bättre än tabellen visade då. Resten av hösten tog vi väldigt mycket poäng och klarade oss kvar utan att behöva kvala. Det är den period jag är mest stolt över, att vi lyckades vända ett hopplöst läge och på det sätt vi gjorde det. Mest minns jag matchen mot BP, som var väldigt bra då, på Studenternas. Vi släppte tyvärr in två mål på fasta situationer och fick bara oavgjort, men var i övrigt ett nummer större än BP. Tempomässigt var det en riktigt bra superettamatch, och vår insats sett till kvalité är den bästa under min tid i Sirius. I säsongens näst sista match mötte vi Bunkeflo borta, och eftersom vi hade koll på övriga resultat blev det aldrig dramatiskt. Matchen blev en avslagen historia och vi åkte hem med ett säkrat Superettan-kontrakt. Jocke Mattsson tog Lasse Svensson åt sidan på bussen och bad honom att avgå. ”Du har gjort massor för den här klubben och det uppskattar alla, men du har ingen aning om vad som krävs för att bedriva elitfotboll, det bästa är att du nu lämnar över till någon annan”. Det var det jag uppskattade mest med Jocke, han sa alltid vad han tyckte och spelade inga spel. Vi kunde vara oense om saker men vi skilde alltid på sak och person och det var ett nöje att jobba med honom.”

2009

”Nu var min roll assisterande i A-laget och U21-ansvarig efter ytterligare ett tränarbyte. Jag jobbade tillsammans med Jens T Andersson, som året innan varit sportchef i Väsby. Jeppe var väldigt kunnig i spelet runt själva fotbollen, t.ex. kontakter med förbund, agenter etc. Där lärde jag mig mycket och det är ingen slump att Jeppe idag är tillbaka i en sportchefsroll. U21 bestod av en stomme födda 90-92, och gjorde väldigt bra ifrån sig. Mest minns jag en slutspelsmatch nere i Göteborg där vi slog Gais som hade ett väldigt välmeriterat lag med flera spelare med mycket speltid i Allsvenskan. Glädjen när spelarna jublade i mittcirkeln efter segern var enorm och såna ögonblick är en av anledningarna till att fotboll är den bästa sysselsättning man kan ha. För A-laget gick det tyngre, och Jeppe överraskade oss alla när han avgick med sex matcher kvar. Det fanns i det läget ingen tid för klubben att leta en efterträdare och jag ledde laget, tillsammans med Jocke Mattsson och Mattias Eriksson de sista omgångarna. Den analys vi gjorde byggde på att vi var för dåligt tränade för att kunna avgöra eller vända matcher de sista 20 minuterna. Vi visste också att vi hade tre bottenkollegor kvar att möta och att det kunde räcka med bra resultat i de matcherna. Vi lyckades ta en poäng borta mot Qviding och slå både Trollhättan och Vasalund hemma. Det räckte tyvärr inte och vi åkte ur Superettan efter ett ganska sent mål i Södertälje. Det var oerhört bittert, men också en viktig läxa. Vi var inte elitmässiga på många plan och i idrott är det svårt att ljuga, man får hela tiden ett tydligt resultat.”

2010

”Efter 2009 fick jag frågan om att vara kvar och jag tackade ja. Stämningen i en klubb som åkt ur är inte den roligaste. Alla lider. Styrelse, marknadsavdelning, kansli, volontärer och inte minst spelarna. Jag och Antonio, som tillkommit från Hammarby ungdom, förde träningsdagbok och när man tittar tillbaka i den från de första månaderna så är kommentarer som ”gruppen är död” och ”engagemang saknas” vanligt förekommande. Vissa av spelarna orkade aldrig resa sig igen, medan andra under säsongen visade att de skulle bli att räkna med även i framtiden. Vi började säsongen dåligt, och hade väldiga problem med skador. Ingen av våra fyra centrala mittfältare höll sig friska under våren och laguttagningar existerade knappt. I princip var det så att var man någorlunda frisk så spelade man. Efter sommaruppehållet så var det första gången vi kunde träna tillsammans som en hel grupp med några få undantag, och det var som om vi förlorat ett halvår och hade vår försäsong på sommaren. Vi spelade inte någon särskilt underhållande fotboll under hösten, men var organiserade och uppträdde som ett lag. Det gav väldigt många poäng, och ett tag hade vi ordentlig kontakt med toppen men vi orkade inte hela vägen. Vi tog istället kvalplatsen och fick möta Jönköping. I den första matchen var vi bra och borde kanske vunnit, men istället fick vi åka till Jönköping och försöka hämta in ett underläge. I den andra matchen var Jönköping klart bättre än oss men trots det, och trots att vi fick skicka två spelare till sjukhus under matchen, så vägrade vi ge oss och det var inte förrän vi flyttade upp allt vi hade som Jönköping fick hål på oss. De gjorde tre mål de sista nio minuterna. Mål som skulle visa sig vara värdefulla då Örgryte senare degraderades och vi missade uppflyttning på just de målen… F.ö. var det fullt kaos i föreningen och jag var stolt över spelarna som aldrig, trots alla motgångar, gav upp.”

2011

"Inför säsongen fick vi en ny ordförande. Konkret innebar det att sex månaders scoutingarbete från tre personer kastades i papperskorgen och det var väl inte den bästa start vi kunde få. Klubben bytte riktning och det skulle värvas unga spelare. Det ändrades efter ett par månader igen, och klubben präglades under säsongen av en otydlighet. Åsikter byttes från vecka till vecka, och beslut som borde kunna tas på en dag tog en månad att komma fram till. Det blev rörigt när personer utanför klubben hade mer att säga till om än de som var anställda för att utveckla det sportsliga och spelarna var de som hamnade i kläm. Det var återigen stor spelaromsättning. 13 nya spelare fanns i truppen, men spelarna från föregående år drog ett tungt lass och vi fick dessutom in bra personligheter. Vi fick återigen en tung start på säsongen, förmodligen av flera orsaker. Vi gick långt i Svenska cupen och fick ett tufft schema i början av säsongen. Men framförallt tog det tid att få allt att stämma, och vi fick backa något steg för att återigen få ordning på vårt försvarsspel. Vi blev mer samspelta efter hand och under den sista tredjedelen av serien var vi väldigt bra. Vi kunde dominera matcher på ett annat sätt än tidigare och också förändra vårt spel utefter motstånd. Tyvärr räckte det inte hela vägen fram, men det var oerhört kul att följa spelargruppen under året. De visade en oerhörd professionalism och jag är tacksam för att ha fått jobba ihop med dem.”